ja vi, vi ska beväpna oss

jag har just kommit hem från träff med vårt tjejnätverk där vi hade feministiskt självförsvar på att-göra-listan idag, och vi fick skrika NEJ!! och lära oss att utstråla självsäkerhet och sparka och slåss. det var så kuvl!!! helt stört. jag ville bara gå ut och slåss sedan. det är kanske inte riktigt meningen,vad vet jag, men ganska befriande var det faktiskt.

jag vill använda mig av mina nyfunna kunskaper och skapa en milis som verkar i det tysta och typ åker hem till onda män och kidnappar dom ur deras sängar och får dem på bättre tankar. ungefär i alla fall.

i övrigt höll jag just på att skriva "jag ska olla det" i ett mail till min handledare. ojoj, det hade varit pinsamnt. tur att jag har ögonen med mig ibland ändå. hon är nog min nya mini-idol förresten, fastän jag inte ens har träffat henne än (men jag har läst hennes avhandling, och det räcker). det är bra, men lite prestationsångest, jag vill att hon ska tycka att jag är smart juh! får snart se hur det går med den saken...

stora skor att kliva i

igår var jag och lunchade med min farmor. det var mycket trevligt. hon bjöd mig på mat, och sedan följde hon med mig till stadsbiblioteket (huvudbiblioteket?den runda vid obsan iaf.) där jag skulle låna ett par böcker (som inte fanns där dom skulle). hon hade aldrig varit där förut, och ville så gärna följa med och se hur huset hon hört så mycket om och sett på tv verkligen såg ut. och då har hon ändå bott i stockholm i 70 år. Sjuttio fucking år!

jag tror att det var den tydligaste påminnelsen om min egen medelklasstillhörighet på länge.

jag har en ganska imponerande släkt med kvinnor att brås på. jag kommer troligtvis att göra väldigt annorlunda saker med mitt liv än de, säkert mer ansedda saker som högre studier och grejer, men jag tror knappast att jag kommer att vara en lika imponerande person. det menar jag utan värdering, jag tror bara att min väg är fett mycket lättare att vandra.

min farmor är född 1922 i en liten by i norrland som jag aldrig kommer ihåg vad den heter. hon är äldst av två helsyskon och ett otal halvsyskon. hennes mamma dog när hon var en spädis, och hennes pappa ett tiotal år i i hennes liv. när hon var 16 så flyttade hon själv till stockholm för att försörja sig som hembiträde. jag vet inte riktigt hur länge hon jobbade som det, men fram till sin pensionering jobbade hon sisådär en 30 år i någon form av telefonväxel/kundservice/säljavdelning. hon hatade sitt jobb vad jag har fått berättat för mig från andra håll.

hon har en uppskattningsvis nioårig utbildning. hon gifte sig är hon var yngre än jag är nu, med en man som visade sig vara en periodande alkoholist. hon fick två barn som båda har dött före henne.

någon gång när vi har pratat så har hon sagt att det hon önskar sig mest är att hon hade fått utbilda sig mer, framförallt att få lära sig flera språk. det är nog det mer än alla dessa uppradade fakta som definierar min farmor. hon är vetgirig. hon är nyfiken. hon har sett colombia, moskva, kinesiska muren och ett otal andra ställen bara under sin tid som pensionär. senast i somrass åkte hon och hennes 80-åriga lillasyster på semester till bulgarien. hon är med i ett teatersällskap, hon läser en massa böcker, och hon ser huvudbiblioteket när hon är 85 år gammal. hon och hennes systrar kan skratta högre tillsammans än några andra jag känner.

min mormor föddes 1912 i någon annan liten håla i norrland. hon gjorde stillsamt uppor genom att bära byxor, skilja sig från sin första man (även denna alltför begiven på alkohol, och även på våld vad jag har hört) och flytta till stockholm. min mormor kom från en arbetarklassfamilj där de flesta arbetade som rallare eller i någon annan position inom SJ, och jag tror att hon hade ett stort klasskomplex. min mamma har berättat hur min mormor brukade hålla sig inne ett tag (levandes mestadels på silverthé), sola ansiktet med en sollampa och sedan ge sig ut i nöjeslivet och berätta om den fantastiska resan till alperna hon gjort.

hon träffade min sju år yngre morfar på gondolen. sedan träffades de några veckor senare, då han mindes deras tidigare möte men inte hon, och han blev ganska förvånad över att hon hunnit åka till alperna igen. jag vet inte hur länge de sågs i sverige, men det var inte så lång tid innan min morfar skulle åka tll colombia för att arbeta. men de förlovade sig, var ifrån varandra i ett halvår, mormor åkte till södern och de gifte sig. och fortsatte vara gifta i över 50 år. de överlevde jordbävningar, misfall och sjukdomar tillsammans.

sedan försvann mormor in i alzheimersdimman, och jag tror aldrig att jag egetligen hann lära känna henne.

min mamma har nog haft det mer som jag. lång skolgång, mycket privilegier. men hon pratar typ sex språk, har bott på ett otal ställen i världen och hittade en kärlek som dog. nu i 50-årsåldern så nätdejtar hon, har lösa förbindelser (tror jag, jag frågar inte så mycket) och verkar i allmänhet leva sitt liv ganska mycket som hon vill.

om jag kunde skriva böcker så skulle jag vilja skriva en släktkrönika.

i övrigt har mina tankar de senaste dagarna i stor utsträckning kretsat kring det faktum att man troligtvis inte känner sina föräldrar knappt alls. jag vet inte riktigt om det är tragiskt, eller om det bara är.

helg

jag tror att jag har regredierat. jag tror att jag har återgått till någon form av tonårs-hormon-attityd-stadie, med humörsvängningar och allt. jag har inte kunnat hålla mig till ett humör i någon längre tidsperiod, typ en HEL dag, på länge. jag börjar bli lite trött på mig själv men vet inte riktigt vad jag ska göra. ett tag funderade jag på att gå till en kurator och säga hej, för det kan ju aldrig skada tänkte jag, men när man fyllt 23 ska man uppenbarligen ha slutat med såna här fånigheter så jag visste inte vart några tillgängliga fanns och gav upp idén. jag gör sånt också nu, konstaterar: ööh, jag oorkar inte, väldigt ofta. det känns lite tonårigt det med.

i övrigt så har jag haft en fin helg. jag lämnade in en hemtenta i fredags och såg behov av att fira(inte för att den var bra, för att den var klar. jag har regredierat på det akademiska stadiet också, menmen, jag lever med det.) så jag och stina gick på hennes utomordentliga initiativ ut i den riktiga världen, den utanför ens lägenhet, och inmundigade mat och öl. mycket öl. det är nog rättvist att säga att jag blev full som en kastrull, men bra var det.

lite kuriosa är att jag trots max 5 timmars sömn inte var bakis på lördagen. någon alkoholgud log oförklarligt mot mig. lite annan kuriosa är att min första tanke när jag vaknade på lördagen var: jag måste skaffa mig en brandvarnare. eller snarare min andra tanke, min första var varärjagvilkendagärdetvadärdetsomlåterochvarför? jag var inte bakis, men väl snurrig.

sedan har min tid gått åt att hålla trea. jag var skeptisk innan, mest för att jag inte hade haft tid att förbereda mig och var allmänt stressad. men det var så himla kul! medlemmarna var smarta, i genomsnitt iallafall, gruppen fungerade jättetrevligt, medhandledaren var rolig och jag tror att folk tyckte om mitt pass. jag var ganska nöjd själv. framförallt så pratade jag för folk i två timmar utan att skaka, svettas och må illa. personlig utveckling, hallå!

nu borde jag gå och lägga mig. jag borde skriva ett upsats-pm och gå och lägga mig. men det första orkar jag inte (har övertygat mig själv om att jag visst kan gå upp tidigare och göra det imorn bitti) och det andra har jag ingen lust med.

hittils:

en god middag
ett fint kort
en fin flaska bubbel

favoritglass
favoritfilm
favoritman

bra betyg so far.

idag är ingen vanlig dag

nu har klockan passerat midnatt och jag borde ha gått och lagt mig för länge sedan. jag ska ju faktiskt vara någonstans en sådan där vanlig tid, 08.30, istället för att ha min dag fri att disponera efter mitt eget lata huvud. men det är bra för mig. något mindre bra, eller snarare konstigt är att SL:s hemsida tycker att jag ska gå hemifrån 06.25 för att vara framme på uni vid sagda tid. om jag ville promenera kanske. jag väljer att inte tro på SL, dom kan ju inte ens räkna minuter.

nu har klockan passerat midnatt och något av en personlig högtidsdag har börjat. sex år är väldigt lång tid. just nu känns det hela mycket bra.

alltså

jag antar att det ingår i någon form av "bloggares guide till framgång" att första tipset och största no-noe:et är att inte blogga halv tre på natten när man kommer hem full.

men. det var is på vattenpölarna när jag klev hem nyss och nu är det alltså vinter. det är värt att uppmärksamma, trots kompromissande omständigheter.

i övrigt började kvällen bra och slutade sämre. jag hoppas att fallet inte kommer att bli det samma med den här årstiden, det vore jobbigt.

godnatt.

jag bara undrar...

om det kanske är så att saker och ting går åt helvete för att man förväntar sig att dom ska göra det. jag har en tendens att gå och oroa mig för saker lite i bakhuvudet, att ha en liten mental beredskap för om vad det nu är det handlar om inte skulle bli som man tänkt sig. jag tror att jag tänker att då är man beredd liksom. och så är det ju så att saker händer när man minst förväntar sig dom, och om man förväntar sig dom så kanske dom inte händer? men det resulterar också i att min beredskap reagerar väldigt starkt på saker som det säkert inte alls är någon fara med, och det kan ju inte vara bra? vad är hönan och vad är ägget liksom.

och nej, det har inget alls som har gått åt helvete just nu, allt är precis som vanligt. jag bara funderar, så här på kvällskvisten.

årets händelse

nu har det hänt! min dator har äntligen kommit hem till mig. den är lagom stor, och alldeles fin och jag har ett internet som är alldeles snabbt. det kan ju tyckas som att jag har motstått teknikens utvecklig nästan underligt länge, men det har aldrig riktigt varit läge har jag tyckt. var jag bara student och hade inga pengar, dessutom en mor och en karl att låna dator av. sedan flyttade jag dit det faktiskt fanns andra människors datorer, och nu senast har jag jobbat framför datorer i ett år, vilket gjorde mig ganska nöjd när jag väl kom hem på dagarna.

men nu, nu var det dags! som jag har längtat... (speciellt eftersom den första datorn jag ville köpa aldrig kom till mig) nu börjar en bättre tid, med mer bloggande också. kanske.

i övrigt har jag kommit över min intellektuella desillusion lite. nu förstår jag nästan vad jag läser, och förra veckan var jag på besök i manligheten, på fotbollsderby, när jag påminde mig om vad jag hade läst om kontinuumet mellan manlig homosocialitet och homosexualitet som jag tidigare på dagen. det var en rolig koppling, applicering av kunskap liksom. jag kände mig alldeles nöjd och mös för mig själv.