var finns returdisken?

det är ibland ganska svårt att vara kompis med sin kropp, sådär generellt. det är svårt att tycka om den för vad den är, och inte för vad den kunde vara om. (om man gick ner tre kilo, om man hade lite mer muskler, om man ansträngde sig lite mer)

ibland går det alldeles utmärkt att se sig själv i ögonen i spegeln, eller kanske snarare på rumpan, och säga "jävlar vad het du är". men inte alltid. och det är tanketrådar av ideal och feministiska principer och bekvämlighet och en massa mer som slingrar sig runt och i varandra, med olika bra resultat.

men det är ändå oftast en vänskaplig relation, med sina upps och ners. däremot när man verkligen, verkligen vill nyttja den på särskilda sätt (när man har längtat och sett fram emot), och den ba' nejmen nu får du svampar och munsår på en gång - vassego.

då vill jag litegrann förklara krig. jag vill säga upp den och förklara att nu gör du inte ditt jobb - du fungerar inte. skärpning! och jag skiter fullkomligt i resten. det är liksom petitesser.

för övrigt: apoteket är min vän i skyttegravarna. det och positiva jävla tankar.

ofint

i helgen var jag i skogen med hästarna (vilket var trevligt och fint, men det är en annan historia). i skogen bor också myggen.

vilket leder fram till  att jag nu vid mitt skrivbord på jobbet försöker att, självklart så diskret som möjligt, sticka ner halva armen i urringningen och klia mig frenetiskt på bröstet. så diskret som möjligt alltså.

tråkbloggande varsågoda

lite tråkigt har jag dårå. men vissa människor är faktiskt helt obegripliga.

hyresgäst: dom var här och bytte min skärbräda, och den är trasig - jag har fått en sticka i fingret!!
jag: eh, okej. kan du beskriva lite mer hur och var den är trasig:
hg: ja, den är alltså. över! eller under. cirka sex-sju centimeter in. där bak! jag har fått en sticka i fingret, den är trasig!

och detta på upprörd finlandssvenska. jamen jasså, då förstår jag precis.

hihi

(mja, jag kanske är lite trött ändå. men jag tyckte att det här var roligt.)

på hemmet:
jag: välkommen till felanmälan!
hyresgästen: hej, [tveksamt] jo det är så att jag har ett problem. vi har små barn hemma. [tystnad]

och det var förstås en andningspaus som följde, och sedan fortsatte meningen med det inte lika roliga att någon hade kissat på deras dörr. sidospår: vad är det för fel på folk egentligen?? tillbaka till huvudspåret: men i den lilla stunden, och i mitt huvud sedan, så var det väldigt roligt.

trångt

det är, som jag påpekat tidigare, väldigt lungt här. då kan man till exempel roa sig med att titta ut genom fönstret på den (tror jag, det är en bit bort) äldre medelålders mannen som ligger och solar på stenplattorna på gården mittemot. med m-y-c-k-e-t lite kläder på sig, tänk speedo and nothing else. (förutom en liten handduk på huvudet?)

min första tanke var (något nördigt måhända):  åh, det är som min egen naked guy! och sedan något om att det är fint med människor som tycker så mycket om solen och sommaren att dom går ut var dom än är och suger i sig.

kollegan bredvid (som uppmärksammade mig på fenomenet) muttrar istället: det måste ju vara något fel i huvudet på den där.

och jag tycker liksom bara att det är lite sorgligt. trångsynt liksom, och tänk att se på världen så jämt.

sickly

ett lite inpass bara:

jag lyssnar på radion. det spelas en låt. det enda jag relaterar den till är att den brukar förekomma på mitt favoritpass på friskis, och det börjar spritta i kroppen.

alltså, betingning eller vad?! jag går ju faktiskt inte ens så mycket på friskis.

working hard or hardly working

såhär dryga 20 minuter innan jag slutar kan jag summera dag två på arbetet och säga: men jo, ganska trevligt. klart bättre än förväntat.

igår hade jag knappa fem timmars sömn i bagaget, idag iallafall sju. vilket inte kompenserar, men ändå är bättre. jag har under arbetsdagen hittills tagit emot 50 samtal à totalt 2:09:45 (yey för roliga nya statistikverktyg). vilket för er som inte har några referenser till telefonarbete är sjukt lite! längsta tiden mellan samtal klockades till 14.51. sjukt i tell ya!

jag har läst tidningen mycket grundligt, och lyssnat på radio, och börjat backtrackat historiken i favoritbloggar. och ändå haft tillräckligt mycket att göra för att inte bli totalt uttråkad. ingen har ens skällt på mig, fatta! att gå upp klockan sex är fortfarande, och alltid, horribelt. och arbetskamraterna är med vissa undan väldigt blah. men annars alltså, det här är helt okej.

vi får se om det fortsätter såhär eller om jag får någon kosmisk baksmälla och alla bestämmer sig för att ringa just hit de närmaste veckorna. det skulle ju kunna hända.

inte med mig

igår släckte jag tolv, och somnade efter mycket vändande och vridande vid närmare halv två. idag var jag på jobbet i hör och häpna ganska god tid, sedan tog det drygt en halvtimme att komma in i dator och nödvändiga program.

jess! bästa första jobbdagen.

söndagsångest

jag är hemma och räknar timmarna tills jag imorn ska jobba för första gången på ett halvår. nu är det slut på slapparsötebrödsdagarna och dags för arbete. vilket jag inte alls ser fram emot... jag vet ju att det brukar vara bättre att jobba än jag tror, och mer ångest innan än under. men suck liksom ändå. jag får sitta en hel vecka utan sofia dessutom, och jag tror att jag kommer vara kass på mitt jobb och glömt bort allt - inklusive mina lösenord till dator och program, vilket könns oroväckande.

suck. jag tror att jag ska gå och klippa luggen i ren tristess.

att krypa till korset

jamen jaha då. är det inte så pinsamt förutsägbart att jag så fort min karl åkt till obyggden och jag har varit själv i sisådär ett och ett halv dygn eller så, ja då faller blogglustan på. eller kanske lite småsaknad i kombination med sommarlov (till på måndag) och omvänd dygnsrytm ergo bloggutlopp, men resultatet är detsamma. osjälvständigt som fan.

och det är fånigt, men nu är jag här igen. hej hej liksom.

(och lär, eftersom mitt hjärndödande alltid-framför-en dator-jobb börjar på måndag, fortsätta vara det.)