skräp lite

jens har åkt till tjärnö utan att vi hann säga hej då, och jag känner mig lite ensam och ämlig. herregud vad beroende man blir.

och jag skriver hemtenta, och det går verkligen asdåligt. jag har ingen aning om vad jag håller på med. nog är jag mest ämlig för det. idag satt jag på palatset till halv tju, inte fan hjälpte det. att tycka synd om sig själv och sticka huvudet i sanden är också en strategi, om än en dålig sådan.

i strutsandan har jag kollat på mamma mia, och myst och nästan sjungit med. ibland önskar jag lite att det vore helt normalt att bryta ut i sång lite hur som helst och när som helst. det är ju så fint. och det där med bröllop och evig, otvivelaktig kärlek. det är lite fint det med, och sådant man kan drömma lite om när man inte är så cynisk och realistisk.

men i helgen är det första maj. och det kommer att vara fint väder, och det kommer att vara bra. för det behöver jag, och då kommer den här jävla skiten att vara avklarad, oavsett hur det går.

prick del 2.

dom är kvar. något mindre ilsket röda, men lika förbenat kliande.

emilia diagnostiserade mig med loppbett. och jag tror efter lite googlande att hon har rätt, vilket ger mig stora äckelskälvan och gör att jag nu genast tvättar alla kläder som var med. det har dock inte dykt upp några nya prickar, så jag hoppas och tror att dom inte följde med.

men det placebokliar som tusan ändå, överallt, och jag blir såklart nojjig som tusan och kollar febrilt efter nya prickar, logiskt eller ej.

världsångest

exempel på saker jag har tänkt på och nästan börjat gråta för de senaste dagarna (mest igår):

1. att min mamma har ungar i skolan som inte äter frukost för att de inte har någon mat hemma
2. att det skärs ner överallt, i äldrevårlden, i missbruksbehandlingen, på en massa mer ställen. och att folk får (ännu mer) miserabla liv därför.
3. att människor inte har någonstans att bo och att det har varit jättekallt i vinter. och att människor har någonstans att bo, som är ovärdigt och inte underhållet och ingen vill satsa för det är oattraktiva områden och där gör inte privata bostadsbolag några vinster
4. att handeln gör storvinster och ändå inte alls tycker att de har råd med löneförhöjningar.
5. att människor sitter i sin lägenhet, med sina jobb och sin familj som de har. och inte ser/bryr sig om ovanstående.

jag är något hormonell, för jag har precis fått mens, kom jag fram till. och det känns ganska kasst att ens äggstockar ska bestämma över ens hjärna en gång i månaden. jag har även börjat gråta minst tre gånger till private practice, vilket inte är så mycket ångest utan mer trivsamt.

men ändå. jag kommer att ha mindre världsångest, jag har det redan lite mindre. men allt det ovanstående är ju där ändå, fastän jag inte blir gråtmild och tänker på det. och då blir jag ju bara en sån där som sitter hemma och tittar på orivate practice och har det bra för jag har min lägenhet och ett ekonomiskt och socialt skyddsnät och det räcker och jag kan glömma resten. och det är liksom deprimerande helt om igen från början.

prickuppdatering: ingen förändring. kortisonsalva är inhandlad och används frekvent, men likförbannat kliar det som satan. skräp.

prick

jag har underliga, oidentifierade utslag på höger arm i regionen omkring armvecket, fast mer nedåt och på insidan av armen. det skulle kunna vara en mystisk stigtomtsk sjukdom som jag har tagit med mig från påskfirandet (som firades hos schönbecks i stora huset vid åkern, på ett på alla sätt trevligt vis. mer om det imorn kanske) som ett ovälkommet påskägg.

hittills har jag mest konstaterat att det kliar då och då, och att ingenting blir bättre av att jag söker på vårdguidens hemsida. det leder bara till ögonblicklig hypokondri och onödiga funderingar kring vad mollusker egentligen är för några.

försvinner dom inte om några dagar så går jag till tant doktorn kanske. om jag inte avlidit i sviterna det vill säga...

nu ska jag ta mig i kragen och förflytta mig till sängen. det är svårt efter påsklov (i mitt huvud) och omvänd dygnsrytm. men imorn börjar det verkliga livet igen, så jag är så illa tvungen att försöka iallafall.