varför världen suger

på väg hem från en trevlig tillställning, en sådan med kräftor. kollektivtrafiken motarbetar mig såklart, den tycker aldrig om när jag ska hem från söderorten, så jag hänger en stund på seven vid hornstull för att komma undan kylan. står och tittar på tidningsstället där glansiga magasin riktade till män med kvinnor i mycket lite kläder på framsidan och puffar som "maria har händerna fulla" (jag bara gissar att det syftar på tjejen som skyler sina bröst med händerna på bilden) samsas med glansiga magasin riktade till kvinnor med tjejer i bara lite mer kläder på framsidan.

sitter på bussen och ser två tjejer som ser lite yngre ut än jag, med mycket blonderat hår, mycket bröst och mycket korta kjolar. ganska berusade tror jag, ganska högljuda. och jag vet att jag föraktar dom lite fast jag inte erkänner det. att jag tycker att jag är lite bättre. samtidigt som jag under större delen av kvällen bara kännt mig ful och fel, och trots att jag vet att det med största sannolikhet bara är i mitt huvud så är känslan där likamycket för det.

och den allmänna inställningen till livet, kampen och feminismen är: vem försöker jag lura? hur mycket genus jag än läser så suger världen ändå, systerskapet är inte allomfattande (och är det då systerskap egentligen?), det omfattar inte ens en själv ibland, och troligtvis kommer ingenting att bli särskilt annorlunda.

fucking hell.