igår träffade jag letti ordentligt för första gången på jättelänge. hon och joanna och emma har nämligen varit och hälsat på sandra som bedriver den socialistiska kampen i nicaragua. hon hade haft det bra vad jag förstod, och hon var brun och fin fast jätteförkyld och gick på morfinmedicin stackarn.
det var väldigt bra. vi åt middag, bakade en långpanna fantastiskt god kladdkaka till valborg, tittade på amerikanska tv-serier och umgicks i allmänhet. jag tycker inte om när mina vänner åker bort från mig!! det är ju förstås trevligt när dom man tycker om får göra trevliga saker, men liksom hallå, när ens kombinerade polare/familj/psykolog/själsfrände inte är där (och man inte ens kan nå dom via telefonin, amish u-land) så blir det ju lite tomt.
det finns så många bra saker med vännerna. några av dom är:
- man kan vara ond och bitchig med dom och spy galla över dom konstiga människorna som finns i ens omgivning. och dom förstår en. och tycker om en trots det onda och bitchiga.
- man kan prata om viktiga saker och få intelligenta synpunkter.
- man kan göra helt opretentiösa saker med dom. det värsta jag vet är när det känns som ett helt företag att träffa någon för att man måste göra något. nåt sånt där vettigt. vilket jag inte orkar speciellt ofta. baka kakor är en mycket tillfredsställande sysselsättning och tv är underskattat.
- dom häver helt plötsligt ur sig saker som typ "vi pratade om dig förut, och konstaterade att din rumpa är snygg och att du borde visa upp den mer". alltså, dom ger en bekräftelse helt spontant, och bekräftelse är himla viktigt, sad but true.
slutsatsen blir alltså att dom inte borde få vara borta längre än en vecka i taget. det är sunt att sitta ihop tror jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar