social separatism

mitt liv är till största delen befolkat med kvinnor. jag bor med två andra kvinnor, det är mest tjejer på mitt jobb, i min ssu-klubb, i min vänkrets etc. och det är oftast väldigt trevligt, men ingenting jag tänker närmare på. det finns ju ändå män där i närheten, och även om de när jag får mina cyniska och/eller särartsfeministiska ryck mest är föremål för irritation eller humor (sån där man skrattar åt folk) så kan de ju vara trevliga de med.

det här med separatism är ju en omdebatterad sak. inom politiken så finns det diverse organ där man aktivt väljer att organisera sig separatisktiskt. för oss sossar är s-kvinnor det främsta exemplet på detta, men även inom ssu finns det nätverk av olika slag på olika nivåer som fokuserar på att organisera enbart tjejer. man hör ibland röster som motsätter sig denna typ av organisering, med diverse motiveringar. typ, då återskapar man ju kvinnor som grupp, kön, offer, det finns ingen poäng i att samla kvinnor som grupp eftersom vi bara är individer och det inte finns några strukturer eller det lite mindre välformulerade men ska inte killar få ha nätverk va? och det här kan man ju tycka, men då har man fel. jag tänker inte gå in på varför just nu, min tanke var istället varför den separatisktiska principen så ofta stannar inom de formella (i mitt fall partipolitiska) strukturerna?

i lördags var jag på en separatistisk 30-årsfest. vi var som mest ca 40 kvinnor i åldrarna ca 20 till nånstans kring 50 med en medelålder på 25-35 om jag får gissa. och det var så fantastiskt trevligt. vad detta berodde på vet jag inte om jag kan peka på precis. det finns ju dom uppenbara och väldigt opolitiska anledningarna förstås:
- alla sånger som sjöngs lät mycket snyggare med bara tjejröster
- alla var väldigt snygga
- alla var trevliga även om dom var ganska druckna
- ingen kom med rinnande lössnus och gjorde klumpiga närmanden på någon annan (vilket inte betyder att alla tjejer bara vill ha killar och ingen därför kunde stöta på någon annan. så är det inte.)

men det handlade ju inte om sånt här egentligen. det var någonting med stämningen, om jag ska tillåta mig att vara så flummig. och det här ska inte tolkas som att kvinnor på något mystiskt sätt connectar med varandra för att vi är likadana själsligt eller nåt annat bla. och inte heller att alla sammanhang där det finns män är dåliga, tvärtom. men det var bra, och det görs inte så ofta. vad jag egentligen ville komma fram till har jag nog ingen riktig aning om, men jag tror att det här är ett koncept som måste prövas fler gånger.

p.s dagens arbetsrelaterade i-landsproblem:
jag har någon form av förtäringstourettes. jag jobbar med att svara i telefonen. då är det bra om man hörs. ändå så lyckas jag så fort jag har något ätbart i närheten, typ frukosten, ta en stor tugga precis innan jag ska börja prata med någon. och jag försöker att tvänka på att inte göra det, för hur roligt är det att få knäckebröd smulat örat, men det känns närmast tvångsmässigt, eller instinktivt. inte helt normalt tror jag.