vad är grejen, del 2.

med att unga svenska politiker känner ett behov av att se helt stört klämkäcka ut?

bevis 1: reklam för kd/kdu under valrörelsen där ella bohlin och göran h står med ryggarna mot varandra, pekar framot mot betraktaren och har vinden i håret. och hon ser ju typ ut så jämt. jag är lite rädd för ella.

jag hittar ingen bild på nätet, men den går att se på lovisas kylskåp, om man nu skulle befinna sig där nån gång.

bevis 2: den hyfsat nyvalde cuf-ordföranden magnus anderssons blogg som jag snubblade över denna tråkiga förmiddag. bara kolla pressbilderna i vänstermarignalen... killen kan ju iofs inte rå för att han har smilgropar, men ändå. här finns också en bild där han pekar in i kameran, den är nog min favorit. (och en parentes-vad-är-grejen med pekandet? vill man verka angelägen, framåtsyftande, vad?)

vad vill man säga med denna klämkäckhet och vem tror man att man attraherar? är inte dagens ungdom cynisk och desillusionerad? jag tror inte att det går ihop med pekande... jag blir trött bara jag ser dom. finns det kanske en korrelation mellan pekandet och små borgerliga partier med komplex? värt att tänka på.. eller kanske inte.

(och nej, jag tänker inte skriva vettiga intelligenta eller genomtänkta saker här har jag kommit fram till. det känns bara jobbigt. vardagens små påhittade mysterier duger gott.)