alltså. jag vet inte riktigt vad som just hände.
friidrottspsykot som jag av förklarliga anledningar inte är särskilt förtjust i kom över till köket i min hörna (där jag för övrigt är helt ensam idag, astråkigt). han konstaterade högt med en suck att det inte fanns några rena koppar... jag upplyste honom att det var rent i diskmaskinen, så att han kunde ta en kopp därifrån och tillade att man gärna får plocka ur diskmaskinen när man ändå håller på. "jasså, det får man" skrockade han.
en stund senare, efter att ha tjabbat med snickarna en stund så går han förbi där jag sitter, böjer sig fram, klappar mig på armen och viskar:
- vad fin du är i håret idag.
- eh, öh, tack. sade jag, som det oartikulerade nöt jag är.
och det här har långsamt gjort mig mer och mer upprörd. jag kan inte riktigt sätta fingret på det, jag vet inte exakt varför. att ge någon en komplimang (för det var väl tanken) är ju inte något farligt. men... ja, ändå.
behöver jag nämna att diskmaskinen inte var urplockad sedan?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
FUCK ALLA MÄN! och speciellt de på företaget. kan faktiskt inte komma på en enda med någorlunda sunda värderingar som jobbar där.
Usch, jag förstår verkligen den konstiga känslan! Ska man ta det som en komplimang? Ska man bli arg? Smickrad? På något sätt handlar det ju om att man bli bedömd och i någon mån sexualiserad av någon som man verkligen inte vill bli det av. Som kanske inte ger dig komplimanger för att värma ditt hjärta utan för att visa makt. "Jag ser dig, jag bedömer dig, jag ser dig som en sexuell varelse, jag utvärderar dig, du är godkänd för vidare avel".
Och det är alltid alltid alltid efteråt som man kommer på de bra kommentarerna och reaktionerna.
Han är ju ..onekligen speciell. *ryser*
Har du tänkt på en grej? Du bloggar bara när du jobbar... ;)
Skicka en kommentar