sickly

ett lite inpass bara:

jag lyssnar på radion. det spelas en låt. det enda jag relaterar den till är att den brukar förekomma på mitt favoritpass på friskis, och det börjar spritta i kroppen.

alltså, betingning eller vad?! jag går ju faktiskt inte ens så mycket på friskis.

working hard or hardly working

såhär dryga 20 minuter innan jag slutar kan jag summera dag två på arbetet och säga: men jo, ganska trevligt. klart bättre än förväntat.

igår hade jag knappa fem timmars sömn i bagaget, idag iallafall sju. vilket inte kompenserar, men ändå är bättre. jag har under arbetsdagen hittills tagit emot 50 samtal à totalt 2:09:45 (yey för roliga nya statistikverktyg). vilket för er som inte har några referenser till telefonarbete är sjukt lite! längsta tiden mellan samtal klockades till 14.51. sjukt i tell ya!

jag har läst tidningen mycket grundligt, och lyssnat på radio, och börjat backtrackat historiken i favoritbloggar. och ändå haft tillräckligt mycket att göra för att inte bli totalt uttråkad. ingen har ens skällt på mig, fatta! att gå upp klockan sex är fortfarande, och alltid, horribelt. och arbetskamraterna är med vissa undan väldigt blah. men annars alltså, det här är helt okej.

vi får se om det fortsätter såhär eller om jag får någon kosmisk baksmälla och alla bestämmer sig för att ringa just hit de närmaste veckorna. det skulle ju kunna hända.

inte med mig

igår släckte jag tolv, och somnade efter mycket vändande och vridande vid närmare halv två. idag var jag på jobbet i hör och häpna ganska god tid, sedan tog det drygt en halvtimme att komma in i dator och nödvändiga program.

jess! bästa första jobbdagen.

söndagsångest

jag är hemma och räknar timmarna tills jag imorn ska jobba för första gången på ett halvår. nu är det slut på slapparsötebrödsdagarna och dags för arbete. vilket jag inte alls ser fram emot... jag vet ju att det brukar vara bättre att jobba än jag tror, och mer ångest innan än under. men suck liksom ändå. jag får sitta en hel vecka utan sofia dessutom, och jag tror att jag kommer vara kass på mitt jobb och glömt bort allt - inklusive mina lösenord till dator och program, vilket könns oroväckande.

suck. jag tror att jag ska gå och klippa luggen i ren tristess.

att krypa till korset

jamen jaha då. är det inte så pinsamt förutsägbart att jag så fort min karl åkt till obyggden och jag har varit själv i sisådär ett och ett halv dygn eller så, ja då faller blogglustan på. eller kanske lite småsaknad i kombination med sommarlov (till på måndag) och omvänd dygnsrytm ergo bloggutlopp, men resultatet är detsamma. osjälvständigt som fan.

och det är fånigt, men nu är jag här igen. hej hej liksom.

(och lär, eftersom mitt hjärndödande alltid-framför-en dator-jobb börjar på måndag, fortsätta vara det.)

skräp lite

jens har åkt till tjärnö utan att vi hann säga hej då, och jag känner mig lite ensam och ämlig. herregud vad beroende man blir.

och jag skriver hemtenta, och det går verkligen asdåligt. jag har ingen aning om vad jag håller på med. nog är jag mest ämlig för det. idag satt jag på palatset till halv tju, inte fan hjälpte det. att tycka synd om sig själv och sticka huvudet i sanden är också en strategi, om än en dålig sådan.

i strutsandan har jag kollat på mamma mia, och myst och nästan sjungit med. ibland önskar jag lite att det vore helt normalt att bryta ut i sång lite hur som helst och när som helst. det är ju så fint. och det där med bröllop och evig, otvivelaktig kärlek. det är lite fint det med, och sådant man kan drömma lite om när man inte är så cynisk och realistisk.

men i helgen är det första maj. och det kommer att vara fint väder, och det kommer att vara bra. för det behöver jag, och då kommer den här jävla skiten att vara avklarad, oavsett hur det går.

prick del 2.

dom är kvar. något mindre ilsket röda, men lika förbenat kliande.

emilia diagnostiserade mig med loppbett. och jag tror efter lite googlande att hon har rätt, vilket ger mig stora äckelskälvan och gör att jag nu genast tvättar alla kläder som var med. det har dock inte dykt upp några nya prickar, så jag hoppas och tror att dom inte följde med.

men det placebokliar som tusan ändå, överallt, och jag blir såklart nojjig som tusan och kollar febrilt efter nya prickar, logiskt eller ej.

världsångest

exempel på saker jag har tänkt på och nästan börjat gråta för de senaste dagarna (mest igår):

1. att min mamma har ungar i skolan som inte äter frukost för att de inte har någon mat hemma
2. att det skärs ner överallt, i äldrevårlden, i missbruksbehandlingen, på en massa mer ställen. och att folk får (ännu mer) miserabla liv därför.
3. att människor inte har någonstans att bo och att det har varit jättekallt i vinter. och att människor har någonstans att bo, som är ovärdigt och inte underhållet och ingen vill satsa för det är oattraktiva områden och där gör inte privata bostadsbolag några vinster
4. att handeln gör storvinster och ändå inte alls tycker att de har råd med löneförhöjningar.
5. att människor sitter i sin lägenhet, med sina jobb och sin familj som de har. och inte ser/bryr sig om ovanstående.

jag är något hormonell, för jag har precis fått mens, kom jag fram till. och det känns ganska kasst att ens äggstockar ska bestämma över ens hjärna en gång i månaden. jag har även börjat gråta minst tre gånger till private practice, vilket inte är så mycket ångest utan mer trivsamt.

men ändå. jag kommer att ha mindre världsångest, jag har det redan lite mindre. men allt det ovanstående är ju där ändå, fastän jag inte blir gråtmild och tänker på det. och då blir jag ju bara en sån där som sitter hemma och tittar på orivate practice och har det bra för jag har min lägenhet och ett ekonomiskt och socialt skyddsnät och det räcker och jag kan glömma resten. och det är liksom deprimerande helt om igen från början.

prickuppdatering: ingen förändring. kortisonsalva är inhandlad och används frekvent, men likförbannat kliar det som satan. skräp.

prick

jag har underliga, oidentifierade utslag på höger arm i regionen omkring armvecket, fast mer nedåt och på insidan av armen. det skulle kunna vara en mystisk stigtomtsk sjukdom som jag har tagit med mig från påskfirandet (som firades hos schönbecks i stora huset vid åkern, på ett på alla sätt trevligt vis. mer om det imorn kanske) som ett ovälkommet påskägg.

hittills har jag mest konstaterat att det kliar då och då, och att ingenting blir bättre av att jag söker på vårdguidens hemsida. det leder bara till ögonblicklig hypokondri och onödiga funderingar kring vad mollusker egentligen är för några.

försvinner dom inte om några dagar så går jag till tant doktorn kanske. om jag inte avlidit i sviterna det vill säga...

nu ska jag ta mig i kragen och förflytta mig till sängen. det är svårt efter påsklov (i mitt huvud) och omvänd dygnsrytm. men imorn börjar det verkliga livet igen, så jag är så illa tvungen att försöka iallafall.