det som det faller på

på dagarna på mitt jobb lyssnar man på radio. det brukar spelas p3, och höjdpunkten under dagen är christer. torsdagar är en bra christer-dag, först är det relationsrådet (som jag iofs alltid missar nu sedan dom sjkutit fram programmet en timme eftersom jag har lunch då), sedan är det sanning eller bullshit och till slut presenteras veckans singel som under fredagens program ska paras ihop med en av tre aspiranter. det är lite roligt att höra hur människor beskriver sig själva när målet är att attrahera någon ur en romantisk synvinkel. och självklart gör man ju en bedömning över hur tilltalande personen i fråga låter, bara för att få tillfredsställa sitt fördomskonto om inte annat...

mannen för dagen började lovande. han hette något ganska vanligt, var i yngre tjugoårsåldern och jobbade på tryckeri. det blev lite skakigt när han skulle beskriva sig själv med tre ord, i princip glad, humoristisk och rolig att vara med, eller nåt liknande. och ärligt, så solig är ingen, och är man det så tycker i alla fall jag att det är konstigt och ointressant.. men det kan ju tillräcknas att det är en ganska knivig uppgift och att man blir nervös. sedan följde frågan vad han tyckte var en romantisk par-aktivitet, där han fint undvek de många sliskiga fallgroparna och höll sig till vardagligt men trevligt: en middag man lagar tillsammans medan man har tid att prata med varandra.

men sedan. sedan ställde christer (eller om det var morgan) frågan om vad han skulle spela vid ett sådant romantiskt tillfälle. och killen säger... roxette! aj aj aj, vad gör han, han lägger.. han säger "en av roxettes långsamma låtar, det blir mysigt". och utan att egentligen ha insett att jag gjorde denna bedömning från början förstår jag nu att det är där gränsen går, vid roxette på dejt, på allvar. nej, inte okej.