hahahaha

mitt Företag måste vara sämst i världen på att formulera reklamutskick. igår ville jag mest slita mitt hår och skrika på grund av detta, efersom jag spenderade typ 3 timmar med att bli utskälld av människor som inte fattade vad dom hade fått. idag är dock situationen en helt annan. det är nämligen så att dom inte bara är dåliga på att formulera saker, väldigt ofta slinker det med rena tryckfel också, och det kan bli väldigt lustigt.

ordinarie pris på Fina Försäkringen är, säg 536 kr. nu har en förhållandevis liten del kunder (men ändå typ 5000) fått ett erbjudande där detta pris står i själva brevet, men där beloppet undersammanfattningen lyder: 53 kr. och står det det så gäller det självklart... hysteriskt kul.

annars är det knäppaste tryckfelet nog det där det i rubriken istället för att lyda: Här erbjuds du Fina Försäkringen för din [bilmärke], så stod det Här erbjuds du Fina Försäkringen för fel [bilmärke]. sedan ringde folk som galna och skrek och gormade om att det minsann inte var något jävla fel på deras bil. förutom en tjej som ringde och gapskrattade och berättade att det var det roligaste hon sett på länge. det kan vara så att anledningen till att jag också tycker att det är fantastiskt kul är att jag började efter det utskicket hade ägt rum...

att komma ut i det 21:a århundradet

på väg från tunnelbanan till en studentmottagning igår utspelades följande konversation (ungefär) mellan mig och mina två medflanerare:

jag: hade du en bra fest då, och hur mådde du dagen efter?
vän 1: jo, det var jättebra... men jag fick ett konstigt sms från x dagen efter. det stod typ "hej, tack för festen igår! jag hade jättetrevligt, och jag är bisexuell"
vän 2: jag vet!! jag fick också ungefär ett sådant sms häromdagen där det typ stod att x hade kommit ut som bisexuell, och att man gärna fick sprida det.

det måste vara tvåtusentalet när man kommer ut ur garderoben via sms, och dessutom med uppmaningar om informationsspridning. jag tycker bara att det är jättefint.

tårttokerier

alltså, det är inte speciellt peppande när man kommit till jobbet på morgonen, jobbat på ganska bra och varit effektiv och fått saker gjorda utan att slöa och följaktligen tänker: oh så bra, nu måste ju jag ha fördrivit en massa tid och slutet på arbetsdagen har kommit ännu ett snäpp närmare. och så är klockan 09.10 när man kollar... jag har ingen tidsuppfattning någonstans, någonsin.

men men, det var inte det som var grejen. ikväll fyller katina gammal (25 alltså), och sagda event ska självklart firas så som det bör. tillställningen sker i hemmaliknande miljö med bjudmat, och jag har volonterat till att vara efterrättsansvarig, vilket gjorde att jag spenderade kvällen igår med att baka/planera ännu mer bakning istället för att gå och lägga mig.

planen ser än så länge ut såhär:
- klassisk jordgubbstårta (för det måste man få om man fyller år på sommaren)
- kladdkaka med grädde och hallon (för att choklad alltid är bra)
- och eventuellt en citronmarängpaj (för att jag får fixa idéer...)

den sista kan dock rationaliseras bort om det skulle uppstå brist på t.ex. tid och/eller ork, alternativt om marängen motarbetar mig.

baka är terapi. billig sådan, och dessutom ätbar. himla käckt...

vad är grejen, del 1.

jag har nyligen upptäckt att en vän har en hemlig blogg. alltså inte bara en sån där man inte skriver ut sitt namn och andra uppgifter, utan en sådan som man har utan att berätta för någon, i alla fall inte enligt den pyttelilla marknadsundersökning jag just gjort i bekantskapskretsen. detta upptäckte jag via en kommentar som personen i fråga hade skrivit på en annan blogg som jag medverkar i där man då kunde länka sig vidare till vännens blogg, och ja...

nu undrar jag följande: varför har man en hemlig blogg? grejen med internet är väl att människor kan kolla på det som ligger där, eller har jag missuppfattat? jag förstår om man inte vill outa sin blogg förrän man har skrivit lite på den, och sett att man orkar hålla den vid liv och så, men att ha den i typ två år och inte säga något? jag tänker att om man vill skriva ner sina tankar och reflektioner någonstans men inte vill att människor ska läsa det så finns det ju en väldigt gammal och beprövad metod kallad dagbok... eller vill man att människor man inte känner ska kunna läsa, men inte de man känner? jag har ju förstått att det här är ett inte så ovanligt förekommande fenomen, men som sagt så står jag oförstående inför det, så om du läser detta och känner att du har förklaringen, upplys mig!

ps. jag undrar också varför jag bryr mig så himla mycket, om nu någon har en upplysande förklaring på det med...

det som det faller på

på dagarna på mitt jobb lyssnar man på radio. det brukar spelas p3, och höjdpunkten under dagen är christer. torsdagar är en bra christer-dag, först är det relationsrådet (som jag iofs alltid missar nu sedan dom sjkutit fram programmet en timme eftersom jag har lunch då), sedan är det sanning eller bullshit och till slut presenteras veckans singel som under fredagens program ska paras ihop med en av tre aspiranter. det är lite roligt att höra hur människor beskriver sig själva när målet är att attrahera någon ur en romantisk synvinkel. och självklart gör man ju en bedömning över hur tilltalande personen i fråga låter, bara för att få tillfredsställa sitt fördomskonto om inte annat...

mannen för dagen började lovande. han hette något ganska vanligt, var i yngre tjugoårsåldern och jobbade på tryckeri. det blev lite skakigt när han skulle beskriva sig själv med tre ord, i princip glad, humoristisk och rolig att vara med, eller nåt liknande. och ärligt, så solig är ingen, och är man det så tycker i alla fall jag att det är konstigt och ointressant.. men det kan ju tillräcknas att det är en ganska knivig uppgift och att man blir nervös. sedan följde frågan vad han tyckte var en romantisk par-aktivitet, där han fint undvek de många sliskiga fallgroparna och höll sig till vardagligt men trevligt: en middag man lagar tillsammans medan man har tid att prata med varandra.

men sedan. sedan ställde christer (eller om det var morgan) frågan om vad han skulle spela vid ett sådant romantiskt tillfälle. och killen säger... roxette! aj aj aj, vad gör han, han lägger.. han säger "en av roxettes långsamma låtar, det blir mysigt". och utan att egentligen ha insett att jag gjorde denna bedömning från början förstår jag nu att det är där gränsen går, vid roxette på dejt, på allvar. nej, inte okej.

en man och hans gitarr

thomas andersson wij på rival. en fin man i fina kostymer som står med sina gitarrer och sjunger fina sånger. efter en timmes extra tripp tillbaka till jobbet efter glömda biljetter hade jag hunnit få i mig en god middag och två öl och lugna ner mig lite lagom tills han klev in på scenen, och när han kommer in och drar igång introt till landet vi föddes i med värsta riffet (i sammanhanget alltså) så blir jag alldeles tillfreds.

och han byter gitarr till nästan varje låt, vilket jag tycker är charmigt (jag försökte räkna hur många de var totalt, men förutom en med glittrigt axelband så var dom svåra att hålla reda på). och han är bra på mellansnacket, vilket jag gillar, och säger roliga saker om ulf ekman, om carola och om att scb har fastställt att det finns en enda människa som sätter på hans musik när hon ska dansa. och han byter om till en annan stilig kostym innan extranumren, som han gör två av.

alltså, jag har ju en lite crush sedan ett tag, så detta är på intet sätt objektivt. men trevligt var det, och jag tänker som jag gör nästan varje gång jag pallrar mig ut och gör något kulturellt eller socialt att detta borde man göra oftare. och sedan konstaterar jag hur bra det är att kunna komma hem och lägga sig i god tid, istället för att kanske gå ut och dricka mer öl vilket jag var väldigt sugen på innan.

btw, någon som vet hur man gör för att bli någons groupie?

tjejprat (eller: mitt liv som carrie bradshaw)

häromdagen var jag på en hiskeligt lång, och bitvis lite vilsen, promenad på västra kungsholmen. (man kan ju tycka att man borde hitta på sin lilla ö efter att ha bott här i nästan hela livet, men icke.) luften var ganska varm trots att klockan till slut blev elva, det var grönt och fint i omgivningen och, bäst av allt, det luktade vår/sommar. det som dock sysselsatte oss mest var inte naturromantiserande, utan sex- och relationspratande.

jag har maratonkollat på sex and the city sedan snart en vecka, efter att ha lånat den fullständiga boxen av en vän. det är nog därför som jag bara kan tänka på umgänget som ett så typiskt girltalk. ett sånt där som carrie, miranda, charlotte och samatha har på en flott lunchrestaurang. fast på promenad alltså. vi var fyra snygga unga kvinnor i våra bästa år, i en blandning av monogama förhållanden och utsvävande singelliv, och diskussionen kretsade alltså kring det mesta man kan tänka sig i vägen av kärleksliv.

funderingar som luftades var sådana som om det finns ett harmoniskt mellanting mellan förhållanden där man konstant kladdar på varandra och verkar sitta ihop och förhållanden där man med jämna mellanrum söker bekräftelse utanför relationen och vi filosoferade också kring hur nära man egentligen kan vara sina vänner av motsatt kön (om man nu ingår i ett heteroförhållande alltså, vilket folk gjorde). det var vilda diskussioner kring hur sms-utvecklingen med ena vännens tillfälliga (soon to be) ligg skulle utveckla sig, och varför män är så jävla konstiga? typ vill en sak, men inte säger det utan vimsar runt istället. jag behandlade självklart mitt to be or not to be-dilemma ur olika vinklar (och bara hela den grejen är ju nästan carrie-mr big-material, om jag får säga det själv), men den mest s.a.t.c.-like kommentaren var dock den som fälldes i samtalet kring huruvida man har några utseendemässiga preferenser i val av partner: "once you go black, you never go back". med full seriositet, vad det gäller andemeningen i alla fall.

vi skulle ha gjort det i fantastiska klänningar, med ännu mer fantastiskt höga klackar på oss, vid en bardisk med en cosmopolitan i handen så hade det varit fulländat.

veckans

man blir töntig av att jobba med enformiga och speciella saker och man börjar uppmärksamma och bli road av konstiga saker. sammantaget med min förkärlek för listor resulterar det i sånt här:

- finaste förklaring (alternativt mest knarkade). ”det är fel på de små gröna gubbarna som springer på dörrarna och visar vägen”. alltså nödutgångsbelysningen fungerade inte.

- roligaste fel. bostadsbolagets växel fick tok och det enda människor som ringde möttes av var en uppmaning att knappa in sitt brevlådenummer. jätteroligt... det är ingen som vet vad som menas med brevlådenummer, inte bland de anställda heller.

- trevligaste tant. hon kändes som en gammal diva, artikulerade väldigt tydligt och gav servicen fint beröm (det får man inte så ofta). hon berättade också att hon hade talat med någon på felan som varit så trevlig sist. denne någon var uppenbarligen av manligt kön, då hon följde upp med frågan "har ni några små pojkar där?". hon hade pratat med den manliga kollegan ca 40 år.

- ömkligaste tant. hon talade långsamt och darrigt, och när vi bokade tid till två dagar senare för att rensa hennes avlopp eller vad det nu var så drog hon en lång suck och sa "jaa, om jag inte har hamnat på sjukhus då."

- felskrivning. man skriver små kommentarer och ibland blir dom fel utan att man märker det, speciellt eftersom det program vi jobbar i konstant insertar. jag tyckte att "kolla spricka i äggen" var fint. annars är min favorit såklart "olla generellt"

1:a maj

alldeles för lite sömn
1 firande av spanienfrivilliga vid la Mano (inkluderar även fanor med lenin på och många syndikalister med frasiga banderoller)

allmänt högtidlig stämning
5 timmar (ca) café i innerstans lokal.
1 demonstration
många slagord (se resultat nedan). årets nykomling: "krossa sexismen, krossa sexfobin - leve feminismen, leve onanin!"

2 onda fötter
1 hes hals
tonvis med kakor
oräkneliga kamrater

1 fest
2 icke-sossar på studiebesök
5 öl. tror jag, kanske, vem vet...
flera danssteg
1 sentimentalt samtal med f.d.

there you have it. mindre än ett år kvar till nästa...